Nu har jag gråtit klart.

Provfilmningar är märkliga. Stora känslor, olika miljöer och möten i ett rum utan fönstret och utan motspelare.
Det gäller att använda sin fantasi.

Hur gör jag egentligen när jag hälsar på mina vänner på stan?
Hur hälsar jag på en hund?
Hur reagerar jag om någon vänder mig ryggen och går?
Hur gråter jag?

Var naturlig.

Man känner sig lite tom efteråt av förklarliga själ.

Slappande av och flöt med. Det är lättare när något inte är viktigt för en. Inte som en musikalaudition när man verkligen vill ha jobbet. Då kan viljan ibland lägga fällben för en, man vill för mycket. Tror det gick bra.

Belönar mig med en fika på Söder. Om en timma väntar utställning i Gamla Stan med Niclas.